9 sep

Nu har mamma varit död i 23 dagar. Tomheten skär i mig. Jag är ett svart hål. Ett skal utan någonting innanför.

///

Mamma hade planerat hela sin begravning. Inte förvånande, med tanke på att hon var noggrann och tyckte om att planera saker. Mat, låtar, plats, blommor, officient, sångare; allt var planerat. Vi gjorde som hon hade skrivit.

Låtar som framfördes under begravningen:
Eric Clapton - Tears in Heaven
Tommy Körberg - Stad i ljus
Lars Winnerbäck - Hon kommer från främmande vidder*
Kent - Utan dina andetag**
Andrea Boccelli - Time to Say Goodbye
Charles Aznavour - She

* Mamma hade inte definierat vilken Winnerbäck-låt hon ville ha, så vi valde den här och tillägnade den henne.
** Det här var den enda låten som mamma inte själv hade valt. Vi valde den eftersom vi vet att hon älskade den.

16 juli

"Vi har inte frågat läkaren någonting om tid eller så. Varken mamma eller jag vill veta."

Jag tänker inte ens försöka förklara hur ont det gjorde. Att höra de orden från pappa. Han berättade att mamma sover väldigt mycket. Är uppe en stund på eftermiddagen. Får i alla fall i sig lite mat. Cancern har spridit sig. Igen. Nu finns den även på lungorna och levern.

///

Om jag har tolkat mammas ord och beteende rätt nu, så har hon börjat planera sin död. Jag har aldrig haft så här ont i mitt hjärta. Inga ord kan förklara smärtan. Känslorna. Jag känner mig helt tom. Avskalad. Och samtidigt så full av kärlek.

///

sprängfylld

7 juni

Slösar jag bort mitt liv? Ångrar jag alla val jag har gjort? Jag vet inte längre. Ingenting känns meningsfullt. Jag har alltid varit övertygad om att jag har gjort rätt val, men nu sitter jag här och det känns som att jag har förlorat allt. Har inte gjort något av betydelse. Trodde att jag skulle bli något mer än det här.

Jag har svårt att ta till mig och acceptera att jag aldrig kommer att bli den jag vill vara. Allt är för sent. Allt jag har gjort har tagit mig hit, och nu inser jag att jag är på fel plats. Det känns i alla fall så. Ingenting känns rätt längre.

Med tanke på att jag ibland blir tårögd när jag tänker på mitt liv så antar jag att någonting inte står riktigt rätt till. Någonstans blev det fel.

26 maj

Det borde inte göra ont. Det är larvigt, egentligen. Ändå skaver det. Inombords. Jag upptäckte i dag att en människa som för flera år sedan var min bästa vän har tagit bort mig från sin Facebook. Nu när jag skriver det låter det ännu larvigare; varför bryr jag mig? Vi har inte haft kontakt på säkert fyra år. Ändå blev jag både ledsen och förvånad när jag upptäckte det.

///

Betyder jag ingenting för henne längre? Jag har tusen minnen av henne; vill hon göra sig av med de hon har av mig? Allt vi gjorde tillsammans. Allt vi hade gemensamt. Jag kanske drar för stora slutsatser av det här. Men jag föreställer mig ändå hur hon sitter där med sin lista över Facebook-vänner framför sig, och överväger för varje person om den ska behållas eller tas bort. Unfriend:as. Och så kommer hon till mitt namn, min bild. Och tar bort mig.

///

Även om det inte borde göra ont så gör det det. Jag är inte en person som bara kan skaka av mig saker. Jag tar åt mig, personligen. Det har jag alltid gjort. Sådana här saker sjunker in i mig och blir en av hundratals andra grejer som skaver på insidan. Känslan av att inte längre betyda något för en person som man själv tycker om. Aj.

14 mars

14 mars

Att göra avtryck hos en annan människa. Det är det finaste jag vet. När något jag gör eller har gjort sätter spår hos en annan person så blir jag varm i hjärtat. En gång tog jag min gitarr till skolan och spelade Blink-182:s I Miss You för klassen. Läraren tyckte att det var så fint att hon började gråta. När några av min systers vänner hade hittat mina låtar på MySpace berättade de för min syster att jag var "sjukt duktig". Innan dess hade jag aldrig berättat för någon i min familj att jag spelade in egna låtar. Av rädsla för att inte bli uppmuntrad har jag genom min uppväxt gärna hållit saker för mig själv; ägnat mig åt intressen i min ensamhet. Av rädsla för att inte bli accepterad.

När en kompis sa till mig att mina låtar påminde henne om Taking Back Sunday ville jag gråta. Jag visste att hon bara lyssnade på deras två första skivor, och de var som två biblar för mig. Perfekt musik.

///

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde spela M på min mammas begravning?

Jag kan inte den låten. Har aldrig kollat upp ackorden. Varför tänker jag ens på min mammas begravning?

///

"jag tog en roll när du blev sjuk / en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut / som min tro på en ingripande gud"

///

Vad handlar det här inlägget om? Tråden har försvunnit. Och nu kom jag att tänka på en sak. En del av mina "vänner" är plötsligt för fina för att ge komplimanger. Det fanns en tid då de gärna sa att något jag gjorde var bra. Nu har de inte sagt det på flera år. Det är som att de, med komplimangernas eviga frånvaro, ständigt måste påminna om att de befinner sig på en högre nivå. Jag har inte sjunkit i deras ögon. Jag har bara stannat kvar när de har gått vidare.

Det de aldrig verkar förstå är att jag också har gått vidare. Åt ett annat håll. Jag försöker att med jämna mellanrum ge dem komplimanger; några uppmuntrande ord. Ändå får jag aldrig något tillbaka.

Allting gör ont.

14 februari

Minns du mig ens? Jag tror inte att du tänker på mig lika ofta som jag tänker på dig. Du förstår inte hur mycket du betydde för mig. Du har aldrig förstått. Jag skulle behöva ett stänk av den tiden igen. Så mycket bekräftelse som jag inte får längre. Inte från något håll. Jag skulle behöva lite mer bekräftelse av det slag du gav mig. Du var viktig för mig. Du uppmuntrade mig och fick mig att fortsätta. Ingen annan gjorde det lika bra som du.

I din närhet kände jag mig tillräcklig.

Jag förstår inte hur du inte skulle kunna tänka på mig ibland. Du borde undra vad jag gör. Hur allt gick för mig. Du sa att jag var så jävla bra. Att allt jag skrev var mästerverk. Du kanske har glömt det. Jag kommer aldrig att glömma dig. Vill aldrig glömma. Jag önskar att jag kunde berätta för dig hur mycket du betydde för mig under de där åren. Det kan jag aldrig göra. Ingen förstår.

Människor. Vissa blir så viktiga för mig.

Andra springer jag ifrån så fort som möjligt.

13 februari

Jag stannade hemma i dag. Det är en låg dag. När jag har sådana dagar kan jag inte - vill jag inte - gå iväg till skolan. Sitta med en massa kurskamrater som jag inte kan namnet på och prata om någon tråkig gubbe som har skrivit någon tråkig, akademisk bok. Jag tycker inte om anonymiteten på universitet. Man är ingen. Man är ett nummer. Numret på sitt studentkort. Nya lärare hela tiden. Ingen lärare bryr sig. Inga relationer byggs upp.

Så är det.

Jag tycker inte om det. Den känslan. Livet känns så meningslöst när alla är så långt ifrån varandra. Jag vill komma nära. Ytliga relationer känns så fattiga.

///

När jag har sådana här dagar funderar jag mycket över mitt liv. Jag vet inte vem jag är. Jag har inga riktiga vänner. Har aldrig haft. Ju mer jag tänker på det, desto mer sant inser jag att det är. Som person har jag väldigt svårt för att prata om saker. Kan aldrig öppna upp mig helt och fullt för en annan människa. Därför har jag nu inga riktiga vänner. A är min bästa vän. Men jag skulle aldrig kunna prata om allt, ens med henne. Jag har vänner som jag träffar ibland. Tar en kaffe med. Spelar gitarr med. De berättar att de har pratat om livet och döden och sex och drömmar och livsplaner med sina andra vänner. Våra gemensamma. Jag skulle aldrig kunna prata om sådant.

Det är därför jag skriver så mycket. Papperet lyssnar men dömer aldrig.

///

hur blev jag den här / i magen finns alltid en skavande rädsla / vill inte göra fel / vill aldrig göra fel

22 november

vad vill folk ha sagt när de bara fortsätter trycka ner mig hela tiden?

22 november

Jag cyklade hem genom mörkret och tänkte på gången då jag gick hem genom en annan stad. Det ösregnade och jag grät hela vägen.

Efter det hade jag svårt att sova om nätterna i ett helt skolår.

///

allting är svart

20 november

inte förrän jag träffade dig förstod jag att jag verkligen kan bli älskad för den jag är

///

Varje kväll lägger jag mig så nära A som det bara går. Min kudde precis intill hennes. Slät hud över skulderblad. Slät hud som täcker hela skelettet. Trots mörkret syns allt så väl.

Det måste vara svårt att vara tillsammans med mig. Ibland stänger jag av mina känslor och går på autopilot. Är så van att göra det. Är så van att vara ett vandrande skal som inte känner någonting. Jag pratar för sällan om mina känslor. Har svårt att prata om sådant; har alltid tyckt att jag kan hantera känslorna på egen hand. Kanske kan jag det. Kanske inte. Människor i min omgivning har flera gånger sagt att jag borde gå och prata med någon. Jag vill inte prata med någon. Människor i min omgivning måste ha missat att det finns fler uttryckssätt än bara psykologer. Jag har med åren utformat egna terapeutiska aktiviteter. Har aldrig förstått poängen med att sitta i en fåtölj och prata med en helt okänd människa om mina innersta känslor; vill inte prata med någon som egentligen inte bryr sig.

Att A står ut med mig är helt otroligt. Det är så stort. Ibland blir jag låg och deppig i flera dagar. Veckor. Hon försöker få mig att prata om det, men jag kan inte. Har ju aldrig kunnat. Och ibland finns det inte ens något att säga. Ibland blir jag låg av ingen som helst anledning. Kanske av livet.

///

du får aldrig lämna mig

20 november

Det gör så ont att se min mamma bli uppäten inifrån.
Det gör så ont att inte kunna göra någonting för att stoppa det.
Det gör så ont att stå bredvid.
Det gör så ont att titta på.
Det gör så ont att se min mamma gråta av rädslan och ovissheten.
Det gör så ont att intala sig själv att det kommer att bli bra.
Det gör så ont att det har gått tio år och ingenting har blivit bättre.
Det gör så ont att hur stark min mamma än är så har ingenting blivit bättre.
Det har gjort så ont alla gånger jag har trott att det värsta är över
och jag precis har börjat resa mig upp
och så kommer nya besked om hur min mamma
fortfarande blir uppäten inifrån
ett slag i magen när jag står hukad på väg upp
jag faller
jag slår i en asfaltshård botten

Det gör så ont att någon jag älskar så mycket ska behöva genomgå det här.
Det gör så ont att veta att det aldrig kommer att bli bra.
Det gör så ont att veta att när det här är över
så innebär det att min mamma inte finns mer.
Det gör så ont att tänka på hur jag ska orka resa mig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min syster ska orka resa sig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min pappa ska orka resa sig ur sängen då.

Det gör så ont att tänka på att min mamma orkar resa sig ur sängen varje dag
men jag kan inte krama henne hela tiden för jag bor för långt bort.

19 november

Jag är stressad över att bli gammal. Jag är bara 22 år. Varför är jag stressad? Jag lever sällan i nuet. Helst vill jag vara en sådan som är bra på att leva i nuet, men jag tvingar mig själv att erkänna att sådan är jag inte. Ingen idé att ljuga om det. Jag tänker ofta på det som har varit. Dået. Har svårt att släppa taget om saker och ting. Kan än i dag vakna och sakna en vän som jag inte varit kompis med de senaste tio åren. Vill så gärna gå tillbaka i tiden och leva om den dagen då allt gick fel. Det är mitt fel att vi inte är vänner längre. Ett missförstånd. En så liten grej som slog sönder en så stor sak. En hel vänskap.

När jag blir äldre kommer jag att känna mig som en ungdom fastsydd i en gamlings kropp. Då kommer jag, ännu mer än nu, känna att jag inte passar in. Så länge jag är en ungdom så kan jag leva med att till stor del inte passa in. Jag kommer undan med det tack vare att jag är ung. Men sedan. När jag blir gammal. Då kommer jag att känna mig så malplacerad.

Alla får inte vara som de vill i vårt samhälle. 2011. Ingenting har förändrats sedan 2001. Jag känner mig fortfarande utanför. Människor i min omgivning uppmuntrar mig fortfarande inte på rätt sätt, och precis som förut så klarar jag inte av att bära hela min personlighet ensam. Någon måste hjälpa mig. Underlätta för mig. Folk tror att jag klarar mig på egen hand, men det har jag aldrig gjort.

Ni måste gå bredvid mig.

19 november

Jag grät efter att jag hade pratat med dig i telefonen nyss. Vi resonerar inte på samma sätt. Du sa att jag borde vänta med än det ena, än det andra. Borde tänka efter innan jag bestämmer mig. Min hjärna fungerar på ett annat sätt. Min hjärna fattar beslut utifrån premissen att jag kan dö i morgon. Jag kan dö när som helst. Jag vill göra mer av det som gör mig glad. Jag har aldrig förstått syftet med att vänta när man väl har bestämt sig. Vad ska man vänta på?

Du behöver inte ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Jag lever med mina beslut. Du kan välja mellan att uppmuntra mig, eller att hålla mig tillbaka.

Du höll mig tillbaka. Varför gör du det ibland så svårt för mig att älska dig?

19 november

Det första. En introduktion. Jag har inga tankar med den här bloggen. Vet inte vilket liv jag ska låta den leva. Vet bara att jag vill kunna skriva allt som rör sig i mitt huvud utan att någon vet vem jag är. I min andra blogg kan jag inte skriva vad jag vill, längre. Vet inte hur jag ska göra med bilder i den här bloggen. Om jag publicerar mina egna bilder så kanske någon känner igen dem. Antar att jag får låna andras bilder, så länge. För att hålla mig anonym.