20 november

Det gör så ont att se min mamma bli uppäten inifrån.
Det gör så ont att inte kunna göra någonting för att stoppa det.
Det gör så ont att stå bredvid.
Det gör så ont att titta på.
Det gör så ont att se min mamma gråta av rädslan och ovissheten.
Det gör så ont att intala sig själv att det kommer att bli bra.
Det gör så ont att det har gått tio år och ingenting har blivit bättre.
Det gör så ont att hur stark min mamma än är så har ingenting blivit bättre.
Det har gjort så ont alla gånger jag har trott att det värsta är över
och jag precis har börjat resa mig upp
och så kommer nya besked om hur min mamma
fortfarande blir uppäten inifrån
ett slag i magen när jag står hukad på väg upp
jag faller
jag slår i en asfaltshård botten

Det gör så ont att någon jag älskar så mycket ska behöva genomgå det här.
Det gör så ont att veta att det aldrig kommer att bli bra.
Det gör så ont att veta att när det här är över
så innebär det att min mamma inte finns mer.
Det gör så ont att tänka på hur jag ska orka resa mig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min syster ska orka resa sig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min pappa ska orka resa sig ur sängen då.

Det gör så ont att tänka på att min mamma orkar resa sig ur sängen varje dag
men jag kan inte krama henne hela tiden för jag bor för långt bort.