Att göra avtryck hos en annan människa. Det är det finaste jag vet. När något jag gör eller har gjort sätter spår hos en annan person så blir jag varm i hjärtat. En gång tog jag min gitarr till skolan och spelade Blink-182:s I Miss You för klassen. Läraren tyckte att det var så fint att hon började gråta. När några av min systers vänner hade hittat mina låtar på MySpace berättade de för min syster att jag var "sjukt duktig". Innan dess hade jag aldrig berättat för någon i min familj att jag spelade in egna låtar. Av rädsla för att inte bli uppmuntrad har jag genom min uppväxt gärna hållit saker för mig själv; ägnat mig åt intressen i min ensamhet. Av rädsla för att inte bli accepterad.
När en kompis sa till mig att mina låtar påminde henne om Taking Back Sunday ville jag gråta. Jag visste att hon bara lyssnade på deras två första skivor, och de var som två biblar för mig. Perfekt musik.
///
Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde spela M på min mammas begravning?
Jag kan inte den låten. Har aldrig kollat upp ackorden. Varför tänker jag ens på min mammas begravning?
///
"jag tog en roll när du blev sjuk / en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut / som min tro på en ingripande gud"
///
Vad handlar det här inlägget om? Tråden har försvunnit. Och nu kom jag att tänka på en sak. En del av mina "vänner" är plötsligt för fina för att ge komplimanger. Det fanns en tid då de gärna sa att något jag gjorde var bra. Nu har de inte sagt det på flera år. Det är som att de, med komplimangernas eviga frånvaro, ständigt måste påminna om att de befinner sig på en högre nivå. Jag har inte sjunkit i deras ögon. Jag har bara stannat kvar när de har gått vidare.
Det de aldrig verkar förstå är att jag också har gått vidare. Åt ett annat håll. Jag försöker att med jämna mellanrum ge dem komplimanger; några uppmuntrande ord. Ändå får jag aldrig något tillbaka.
Allting gör ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar