13 februari

Jag stannade hemma i dag. Det är en låg dag. När jag har sådana dagar kan jag inte - vill jag inte - gå iväg till skolan. Sitta med en massa kurskamrater som jag inte kan namnet på och prata om någon tråkig gubbe som har skrivit någon tråkig, akademisk bok. Jag tycker inte om anonymiteten på universitet. Man är ingen. Man är ett nummer. Numret på sitt studentkort. Nya lärare hela tiden. Ingen lärare bryr sig. Inga relationer byggs upp.

Så är det.

Jag tycker inte om det. Den känslan. Livet känns så meningslöst när alla är så långt ifrån varandra. Jag vill komma nära. Ytliga relationer känns så fattiga.

///

När jag har sådana här dagar funderar jag mycket över mitt liv. Jag vet inte vem jag är. Jag har inga riktiga vänner. Har aldrig haft. Ju mer jag tänker på det, desto mer sant inser jag att det är. Som person har jag väldigt svårt för att prata om saker. Kan aldrig öppna upp mig helt och fullt för en annan människa. Därför har jag nu inga riktiga vänner. A är min bästa vän. Men jag skulle aldrig kunna prata om allt, ens med henne. Jag har vänner som jag träffar ibland. Tar en kaffe med. Spelar gitarr med. De berättar att de har pratat om livet och döden och sex och drömmar och livsplaner med sina andra vänner. Våra gemensamma. Jag skulle aldrig kunna prata om sådant.

Det är därför jag skriver så mycket. Papperet lyssnar men dömer aldrig.

///

hur blev jag den här / i magen finns alltid en skavande rädsla / vill inte göra fel / vill aldrig göra fel