22 november

vad vill folk ha sagt när de bara fortsätter trycka ner mig hela tiden?

22 november

Jag cyklade hem genom mörkret och tänkte på gången då jag gick hem genom en annan stad. Det ösregnade och jag grät hela vägen.

Efter det hade jag svårt att sova om nätterna i ett helt skolår.

///

allting är svart

20 november

inte förrän jag träffade dig förstod jag att jag verkligen kan bli älskad för den jag är

///

Varje kväll lägger jag mig så nära A som det bara går. Min kudde precis intill hennes. Slät hud över skulderblad. Slät hud som täcker hela skelettet. Trots mörkret syns allt så väl.

Det måste vara svårt att vara tillsammans med mig. Ibland stänger jag av mina känslor och går på autopilot. Är så van att göra det. Är så van att vara ett vandrande skal som inte känner någonting. Jag pratar för sällan om mina känslor. Har svårt att prata om sådant; har alltid tyckt att jag kan hantera känslorna på egen hand. Kanske kan jag det. Kanske inte. Människor i min omgivning har flera gånger sagt att jag borde gå och prata med någon. Jag vill inte prata med någon. Människor i min omgivning måste ha missat att det finns fler uttryckssätt än bara psykologer. Jag har med åren utformat egna terapeutiska aktiviteter. Har aldrig förstått poängen med att sitta i en fåtölj och prata med en helt okänd människa om mina innersta känslor; vill inte prata med någon som egentligen inte bryr sig.

Att A står ut med mig är helt otroligt. Det är så stort. Ibland blir jag låg och deppig i flera dagar. Veckor. Hon försöker få mig att prata om det, men jag kan inte. Har ju aldrig kunnat. Och ibland finns det inte ens något att säga. Ibland blir jag låg av ingen som helst anledning. Kanske av livet.

///

du får aldrig lämna mig

20 november

Det gör så ont att se min mamma bli uppäten inifrån.
Det gör så ont att inte kunna göra någonting för att stoppa det.
Det gör så ont att stå bredvid.
Det gör så ont att titta på.
Det gör så ont att se min mamma gråta av rädslan och ovissheten.
Det gör så ont att intala sig själv att det kommer att bli bra.
Det gör så ont att det har gått tio år och ingenting har blivit bättre.
Det gör så ont att hur stark min mamma än är så har ingenting blivit bättre.
Det har gjort så ont alla gånger jag har trott att det värsta är över
och jag precis har börjat resa mig upp
och så kommer nya besked om hur min mamma
fortfarande blir uppäten inifrån
ett slag i magen när jag står hukad på väg upp
jag faller
jag slår i en asfaltshård botten

Det gör så ont att någon jag älskar så mycket ska behöva genomgå det här.
Det gör så ont att veta att det aldrig kommer att bli bra.
Det gör så ont att veta att när det här är över
så innebär det att min mamma inte finns mer.
Det gör så ont att tänka på hur jag ska orka resa mig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min syster ska orka resa sig ur sängen då.
Det gör så ont att tänka på hur min pappa ska orka resa sig ur sängen då.

Det gör så ont att tänka på att min mamma orkar resa sig ur sängen varje dag
men jag kan inte krama henne hela tiden för jag bor för långt bort.

19 november

Jag är stressad över att bli gammal. Jag är bara 22 år. Varför är jag stressad? Jag lever sällan i nuet. Helst vill jag vara en sådan som är bra på att leva i nuet, men jag tvingar mig själv att erkänna att sådan är jag inte. Ingen idé att ljuga om det. Jag tänker ofta på det som har varit. Dået. Har svårt att släppa taget om saker och ting. Kan än i dag vakna och sakna en vän som jag inte varit kompis med de senaste tio åren. Vill så gärna gå tillbaka i tiden och leva om den dagen då allt gick fel. Det är mitt fel att vi inte är vänner längre. Ett missförstånd. En så liten grej som slog sönder en så stor sak. En hel vänskap.

När jag blir äldre kommer jag att känna mig som en ungdom fastsydd i en gamlings kropp. Då kommer jag, ännu mer än nu, känna att jag inte passar in. Så länge jag är en ungdom så kan jag leva med att till stor del inte passa in. Jag kommer undan med det tack vare att jag är ung. Men sedan. När jag blir gammal. Då kommer jag att känna mig så malplacerad.

Alla får inte vara som de vill i vårt samhälle. 2011. Ingenting har förändrats sedan 2001. Jag känner mig fortfarande utanför. Människor i min omgivning uppmuntrar mig fortfarande inte på rätt sätt, och precis som förut så klarar jag inte av att bära hela min personlighet ensam. Någon måste hjälpa mig. Underlätta för mig. Folk tror att jag klarar mig på egen hand, men det har jag aldrig gjort.

Ni måste gå bredvid mig.

19 november

Jag grät efter att jag hade pratat med dig i telefonen nyss. Vi resonerar inte på samma sätt. Du sa att jag borde vänta med än det ena, än det andra. Borde tänka efter innan jag bestämmer mig. Min hjärna fungerar på ett annat sätt. Min hjärna fattar beslut utifrån premissen att jag kan dö i morgon. Jag kan dö när som helst. Jag vill göra mer av det som gör mig glad. Jag har aldrig förstått syftet med att vänta när man väl har bestämt sig. Vad ska man vänta på?

Du behöver inte ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Jag lever med mina beslut. Du kan välja mellan att uppmuntra mig, eller att hålla mig tillbaka.

Du höll mig tillbaka. Varför gör du det ibland så svårt för mig att älska dig?

19 november

Det första. En introduktion. Jag har inga tankar med den här bloggen. Vet inte vilket liv jag ska låta den leva. Vet bara att jag vill kunna skriva allt som rör sig i mitt huvud utan att någon vet vem jag är. I min andra blogg kan jag inte skriva vad jag vill, längre. Vet inte hur jag ska göra med bilder i den här bloggen. Om jag publicerar mina egna bilder så kanske någon känner igen dem. Antar att jag får låna andras bilder, så länge. För att hålla mig anonym.