19 november

Jag är stressad över att bli gammal. Jag är bara 22 år. Varför är jag stressad? Jag lever sällan i nuet. Helst vill jag vara en sådan som är bra på att leva i nuet, men jag tvingar mig själv att erkänna att sådan är jag inte. Ingen idé att ljuga om det. Jag tänker ofta på det som har varit. Dået. Har svårt att släppa taget om saker och ting. Kan än i dag vakna och sakna en vän som jag inte varit kompis med de senaste tio åren. Vill så gärna gå tillbaka i tiden och leva om den dagen då allt gick fel. Det är mitt fel att vi inte är vänner längre. Ett missförstånd. En så liten grej som slog sönder en så stor sak. En hel vänskap.

När jag blir äldre kommer jag att känna mig som en ungdom fastsydd i en gamlings kropp. Då kommer jag, ännu mer än nu, känna att jag inte passar in. Så länge jag är en ungdom så kan jag leva med att till stor del inte passa in. Jag kommer undan med det tack vare att jag är ung. Men sedan. När jag blir gammal. Då kommer jag att känna mig så malplacerad.

Alla får inte vara som de vill i vårt samhälle. 2011. Ingenting har förändrats sedan 2001. Jag känner mig fortfarande utanför. Människor i min omgivning uppmuntrar mig fortfarande inte på rätt sätt, och precis som förut så klarar jag inte av att bära hela min personlighet ensam. Någon måste hjälpa mig. Underlätta för mig. Folk tror att jag klarar mig på egen hand, men det har jag aldrig gjort.

Ni måste gå bredvid mig.