Det borde inte göra ont. Det är larvigt, egentligen. Ändå skaver det. Inombords. Jag upptäckte i dag att en människa som för flera år sedan var min bästa vän har tagit bort mig från sin Facebook. Nu när jag skriver det låter det ännu larvigare; varför bryr jag mig? Vi har inte haft kontakt på säkert fyra år. Ändå blev jag både ledsen och förvånad när jag upptäckte det.
///
Betyder jag ingenting för henne längre? Jag har tusen minnen av henne; vill hon göra sig av med de hon har av mig? Allt vi gjorde tillsammans. Allt vi hade gemensamt. Jag kanske drar för stora slutsatser av det här. Men jag föreställer mig ändå hur hon sitter där med sin lista över Facebook-vänner framför sig, och överväger för varje person om den ska behållas eller tas bort. Unfriend:as. Och så kommer hon till mitt namn, min bild. Och tar bort mig.
///
Även om det inte borde göra ont så gör det det. Jag är inte en person som bara kan skaka av mig saker. Jag tar åt mig, personligen. Det har jag alltid gjort. Sådana här saker sjunker in i mig och blir en av hundratals andra grejer som skaver på insidan. Känslan av att inte längre betyda något för en person som man själv tycker om. Aj.
