inte förrän jag träffade dig förstod jag att jag verkligen kan bli älskad för den jag är
///
Varje kväll lägger jag mig så nära A som det bara går. Min kudde precis intill hennes. Slät hud över skulderblad. Slät hud som täcker hela skelettet. Trots mörkret syns allt så väl.
Det måste vara svårt att vara tillsammans med mig. Ibland stänger jag av mina känslor och går på autopilot. Är så van att göra det. Är så van att vara ett vandrande skal som inte känner någonting. Jag pratar för sällan om mina känslor. Har svårt att prata om sådant; har alltid tyckt att jag kan hantera känslorna på egen hand. Kanske kan jag det. Kanske inte. Människor i min omgivning har flera gånger sagt att jag borde gå och prata med någon. Jag vill inte prata med någon. Människor i min omgivning måste ha missat att det finns fler uttryckssätt än bara psykologer. Jag har med åren utformat egna terapeutiska aktiviteter. Har aldrig förstått poängen med att sitta i en fåtölj och prata med en helt okänd människa om mina innersta känslor; vill inte prata med någon som egentligen inte bryr sig.
Att A står ut med mig är helt otroligt. Det är så stort. Ibland blir jag låg och deppig i flera dagar. Veckor. Hon försöker få mig att prata om det, men jag kan inte. Har ju aldrig kunnat. Och ibland finns det inte ens något att säga. Ibland blir jag låg av ingen som helst anledning. Kanske av livet.
///
du får aldrig lämna mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar