Jag grät efter att jag hade pratat med dig i telefonen nyss. Vi resonerar inte på samma sätt. Du sa att jag borde vänta med än det ena, än det andra. Borde tänka efter innan jag bestämmer mig. Min hjärna fungerar på ett annat sätt. Min hjärna fattar beslut utifrån premissen att jag kan dö i morgon. Jag kan dö när som helst. Jag vill göra mer av det som gör mig glad. Jag har aldrig förstått syftet med att vänta när man väl har bestämt sig. Vad ska man vänta på?
Du behöver inte ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Jag lever med mina beslut. Du kan välja mellan att uppmuntra mig, eller att hålla mig tillbaka.
Du höll mig tillbaka. Varför gör du det ibland så svårt för mig att älska dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar