9 sep

Nu har mamma varit död i 23 dagar. Tomheten skär i mig. Jag är ett svart hål. Ett skal utan någonting innanför.

///

Mamma hade planerat hela sin begravning. Inte förvånande, med tanke på att hon var noggrann och tyckte om att planera saker. Mat, låtar, plats, blommor, officient, sångare; allt var planerat. Vi gjorde som hon hade skrivit.

Låtar som framfördes under begravningen:
Eric Clapton - Tears in Heaven
Tommy Körberg - Stad i ljus
Lars Winnerbäck - Hon kommer från främmande vidder*
Kent - Utan dina andetag**
Andrea Boccelli - Time to Say Goodbye
Charles Aznavour - She

* Mamma hade inte definierat vilken Winnerbäck-låt hon ville ha, så vi valde den här och tillägnade den henne.
** Det här var den enda låten som mamma inte själv hade valt. Vi valde den eftersom vi vet att hon älskade den.

16 juli

"Vi har inte frågat läkaren någonting om tid eller så. Varken mamma eller jag vill veta."

Jag tänker inte ens försöka förklara hur ont det gjorde. Att höra de orden från pappa. Han berättade att mamma sover väldigt mycket. Är uppe en stund på eftermiddagen. Får i alla fall i sig lite mat. Cancern har spridit sig. Igen. Nu finns den även på lungorna och levern.

///

Om jag har tolkat mammas ord och beteende rätt nu, så har hon börjat planera sin död. Jag har aldrig haft så här ont i mitt hjärta. Inga ord kan förklara smärtan. Känslorna. Jag känner mig helt tom. Avskalad. Och samtidigt så full av kärlek.

///

sprängfylld

7 juni

Slösar jag bort mitt liv? Ångrar jag alla val jag har gjort? Jag vet inte längre. Ingenting känns meningsfullt. Jag har alltid varit övertygad om att jag har gjort rätt val, men nu sitter jag här och det känns som att jag har förlorat allt. Har inte gjort något av betydelse. Trodde att jag skulle bli något mer än det här.

Jag har svårt att ta till mig och acceptera att jag aldrig kommer att bli den jag vill vara. Allt är för sent. Allt jag har gjort har tagit mig hit, och nu inser jag att jag är på fel plats. Det känns i alla fall så. Ingenting känns rätt längre.

Med tanke på att jag ibland blir tårögd när jag tänker på mitt liv så antar jag att någonting inte står riktigt rätt till. Någonstans blev det fel.

26 maj

Det borde inte göra ont. Det är larvigt, egentligen. Ändå skaver det. Inombords. Jag upptäckte i dag att en människa som för flera år sedan var min bästa vän har tagit bort mig från sin Facebook. Nu när jag skriver det låter det ännu larvigare; varför bryr jag mig? Vi har inte haft kontakt på säkert fyra år. Ändå blev jag både ledsen och förvånad när jag upptäckte det.

///

Betyder jag ingenting för henne längre? Jag har tusen minnen av henne; vill hon göra sig av med de hon har av mig? Allt vi gjorde tillsammans. Allt vi hade gemensamt. Jag kanske drar för stora slutsatser av det här. Men jag föreställer mig ändå hur hon sitter där med sin lista över Facebook-vänner framför sig, och överväger för varje person om den ska behållas eller tas bort. Unfriend:as. Och så kommer hon till mitt namn, min bild. Och tar bort mig.

///

Även om det inte borde göra ont så gör det det. Jag är inte en person som bara kan skaka av mig saker. Jag tar åt mig, personligen. Det har jag alltid gjort. Sådana här saker sjunker in i mig och blir en av hundratals andra grejer som skaver på insidan. Känslan av att inte längre betyda något för en person som man själv tycker om. Aj.

14 mars

14 mars

Att göra avtryck hos en annan människa. Det är det finaste jag vet. När något jag gör eller har gjort sätter spår hos en annan person så blir jag varm i hjärtat. En gång tog jag min gitarr till skolan och spelade Blink-182:s I Miss You för klassen. Läraren tyckte att det var så fint att hon började gråta. När några av min systers vänner hade hittat mina låtar på MySpace berättade de för min syster att jag var "sjukt duktig". Innan dess hade jag aldrig berättat för någon i min familj att jag spelade in egna låtar. Av rädsla för att inte bli uppmuntrad har jag genom min uppväxt gärna hållit saker för mig själv; ägnat mig åt intressen i min ensamhet. Av rädsla för att inte bli accepterad.

När en kompis sa till mig att mina låtar påminde henne om Taking Back Sunday ville jag gråta. Jag visste att hon bara lyssnade på deras två första skivor, och de var som två biblar för mig. Perfekt musik.

///

Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde spela M på min mammas begravning?

Jag kan inte den låten. Har aldrig kollat upp ackorden. Varför tänker jag ens på min mammas begravning?

///

"jag tog en roll när du blev sjuk / en roll som krävde hårdare hud
min kraftreserv den tar snart slut / som min tro på en ingripande gud"

///

Vad handlar det här inlägget om? Tråden har försvunnit. Och nu kom jag att tänka på en sak. En del av mina "vänner" är plötsligt för fina för att ge komplimanger. Det fanns en tid då de gärna sa att något jag gjorde var bra. Nu har de inte sagt det på flera år. Det är som att de, med komplimangernas eviga frånvaro, ständigt måste påminna om att de befinner sig på en högre nivå. Jag har inte sjunkit i deras ögon. Jag har bara stannat kvar när de har gått vidare.

Det de aldrig verkar förstå är att jag också har gått vidare. Åt ett annat håll. Jag försöker att med jämna mellanrum ge dem komplimanger; några uppmuntrande ord. Ändå får jag aldrig något tillbaka.

Allting gör ont.

14 februari

Minns du mig ens? Jag tror inte att du tänker på mig lika ofta som jag tänker på dig. Du förstår inte hur mycket du betydde för mig. Du har aldrig förstått. Jag skulle behöva ett stänk av den tiden igen. Så mycket bekräftelse som jag inte får längre. Inte från något håll. Jag skulle behöva lite mer bekräftelse av det slag du gav mig. Du var viktig för mig. Du uppmuntrade mig och fick mig att fortsätta. Ingen annan gjorde det lika bra som du.

I din närhet kände jag mig tillräcklig.

Jag förstår inte hur du inte skulle kunna tänka på mig ibland. Du borde undra vad jag gör. Hur allt gick för mig. Du sa att jag var så jävla bra. Att allt jag skrev var mästerverk. Du kanske har glömt det. Jag kommer aldrig att glömma dig. Vill aldrig glömma. Jag önskar att jag kunde berätta för dig hur mycket du betydde för mig under de där åren. Det kan jag aldrig göra. Ingen förstår.

Människor. Vissa blir så viktiga för mig.

Andra springer jag ifrån så fort som möjligt.

13 februari

Jag stannade hemma i dag. Det är en låg dag. När jag har sådana dagar kan jag inte - vill jag inte - gå iväg till skolan. Sitta med en massa kurskamrater som jag inte kan namnet på och prata om någon tråkig gubbe som har skrivit någon tråkig, akademisk bok. Jag tycker inte om anonymiteten på universitet. Man är ingen. Man är ett nummer. Numret på sitt studentkort. Nya lärare hela tiden. Ingen lärare bryr sig. Inga relationer byggs upp.

Så är det.

Jag tycker inte om det. Den känslan. Livet känns så meningslöst när alla är så långt ifrån varandra. Jag vill komma nära. Ytliga relationer känns så fattiga.

///

När jag har sådana här dagar funderar jag mycket över mitt liv. Jag vet inte vem jag är. Jag har inga riktiga vänner. Har aldrig haft. Ju mer jag tänker på det, desto mer sant inser jag att det är. Som person har jag väldigt svårt för att prata om saker. Kan aldrig öppna upp mig helt och fullt för en annan människa. Därför har jag nu inga riktiga vänner. A är min bästa vän. Men jag skulle aldrig kunna prata om allt, ens med henne. Jag har vänner som jag träffar ibland. Tar en kaffe med. Spelar gitarr med. De berättar att de har pratat om livet och döden och sex och drömmar och livsplaner med sina andra vänner. Våra gemensamma. Jag skulle aldrig kunna prata om sådant.

Det är därför jag skriver så mycket. Papperet lyssnar men dömer aldrig.

///

hur blev jag den här / i magen finns alltid en skavande rädsla / vill inte göra fel / vill aldrig göra fel